Idag blev jag lite skamsen när jag insåg hur mitt engagemang för KONY 2012 helt erövrade den del av hjärnan som jag påstår har en viss kritisk förmåga. Jag älskade videon, och kände att jag borde gå med utan att tveka, varningsflagga 1. Följande varningsflaggor borde varit att jag tyckte det var en bra idé att dela länken med alla jag känner, och att jag seriöst funderade på att köpa KONY 2012 paketet…. okej jag erkänner! Jag har beställt ett armband… med medföljande affischer, knappar, bok och t-shirt… pinsamt.

Självklart är den här kampanjen helt first-world anpassad, med en relativt enkel lösning på ett vidrigt problem som resulterar i att den vite mannen räddar världen. Att kampanjen är helt modern i prezi-stil och med goa grejer som kollektivets kraft genom sociala medier gör det hela väldigt trovärdigt och lättillgängligt.

Men jag skäms ändå inte så mycket för mig själv.  För någonstans finns det en Anna som vill göra skillnad här i världen, även om hon är lat och inte tänker efter före. Och jag borde ju göra någonting, och i det här fallet kanske ändamålet helgar medlen, det vore ju otroligt om Internet utnyttjades för att stoppa framtida folkmord, krig eller vad det nu kan vara.

I min hjärna spökar dock en fråga, vem tjänar mest på den här kampanjen? Barnen i Uganda? Barack Obama? Facebook?  Vem vet, ska fråga en nationalekonom.

 

Värda länkar:

Justice in Conflict

The Independent 

 

Annonser