Sista dagen på UDLAP

Det är märkligt hur fort tiden gick, hur intensivt har inte mitt liv varit?  Jag märker att jag räknar dagarna tills jag ser Sverige igen, inte för att jag längtar härifrån utan mer för att jag längtar till Sverige. Bilderna tog jag i torsdags, idag är det måndag och jag är i Ciudad Juarez och ska så snart som Luis mamma kommer hem åka till Texas för att shoppa lite. Vi har varit fast hemma hos Luis hela dagen, för utan bil kan man inte ens åka till en ”säker park” för att ta en promenad. Luis ville köpa cigaretter, men vi kunde inte gå ut och köpa dom, för det är för läskigt liksom. Istället stödjer föräldrarna här all typ av alkohol och tobakskonsumtion så länge som den sker hemma i vardagsrummet och inte innebär någon slags risk för att bli dödad. Som konsekvens av nattklubbs-skjutingar och beväpnade rån och kidnappningar så köper alltså föräldrar cigaretter och tequila åt sina barn. Själv kunde jag knappt få min mamma att tillåta min bror att ta med sig snus till mig när de kom över i julas. En vana som jag för övrigt ska göra mig av mig när jag kommer hem.

Har målat lite!

Cholula, Anna Emanuelsson, 2012

Anna Emanuelsson, 2012  (den här ställer jag just nu ut i ett galleri i Puebla! koolt va!)

Anna Emanuelsson, 2012

Adios amigos!

I really carry Mexico in my heart now, though It took me some time to get used to things at first. In the beginning I didn’t understand Spanish and I felt a little bit alinated and more or less touristy wherever I went. Then after a while I found out that I could have a life here even though it lacked in some essential ingredients (Swedish caviar = that is completely normal to eat for breakfast = and my mother). Now when I have so little time left and I’m soon going back to Sweden, I have started to realize how wonderfully weird this year have been.

I do not know how many times I’ve had to explain where I come from, why I don’t speak German and why the hell I chose to come to this country. And the truth is that I will miss it, I will miss the novelty of a new place, I will miss to learn new words every day and then wonder how I survived without them before, I will miss the warm sun, I will miss the easy access to beer and tacos at any hour, I will miss all my friends. Here in Mexico, I’ve found a very strong identity, I found out that I am Swedish. I assure you, until I left my little Nordic socialist country I had no idea that I was a Swede. Well, I knew I had a Swedish passport and a Swedish mom and that I celebrated midsummer, but I didn’t know how much of my culture I actually carry with me. Mexico have taught me about so many things that I never thought I even had to learn. For example I learnt that I should be flaterd when men call me on the street, how to get away from having to bribe the police, how to handle diarrea for 8 months, and what are the safty procedures of a volcano outburst or an earthquake.

Thank you all for welcoming me to your wonderful nation, I will tell everyone at home how great my life was here. And thank you for reading my column, I hope you had as much fun reading it as I had fun writing it.

Anna Emanuelsson

ulrika.emanuelsson at udlap.mx

Kat

Puerto Escondido, Oaxaca, 2012

Vulkanutbrott

Häromdagen hade vår grannvulkan ett litet utbrott. Men bara kod gul, så ingen fara. Har under dagen undvikit askan som fallit över Cholula, och noggrant följt säkerhetsanvisningarna.

1. Undvik att utföra sport utomhus
2. Bär inte kontaktlinser
3. Stäng dörrar och fönster
4. Täck munnen när du är utomhus
5. Blanda inte vatten och vulkanaska. Det blir cement i din mage.
6. Använd inte poolen.
7. Invänta mer information.

Som ni förstår har det här påverkat mitt liv enormt mycket. Med tanke på hur mycket jag tränar utomhus exempelvis. Så här sitter jag med mina glasögon, inne i biblioteket med täckt mun och vatten utan vulkanaska. Väntande, på instruktioner.

Utbrottet, Popocatepetl och Cholulas berömda pyramid.

Proof

Illustration buy Daniel Urencio

At UDLAP you can get away with laziness

What frightens the UDLAP student? – I asked two of my friends. The first one said that the most frightening thing was the police, robbing them of their iPhones when they’re drunk and helpless, the other one said; the thesis.

In a crazy world where the organized crime is lurking in the shadows of the bars of Camino Real and the police can’t be trusted with much more than handling the traffic in daylight – it’s weird that actually studying scares the UDLAP student.  I think that the fear of “the thesis“ is something rather universal, but it’s stronger here at UDLAP then in any other place [read Sweden] that I know about. Instead of seeing the four months of formulating a question and answering it as an opportunity of a lifetime, the students of UDLAP complain, suffer, and graduates without writing it. This makes me wonder; why are you studying at the most expensive university in the universe if you’re not interested in getting something out of it?

I already know the answer to this question. I just like to point out that just because many of you have money and prospects no matter if you have a university degree or not, you don’t care about your education. It is peculiar that an institution that is supposed to gather the seekers of knowledge instead gathers rich kids without motivation and furthermore allows them of intellectual indolence. The truth is, that you can pass four years in UDLAP without respecting education or even your own degree, especially if that degree is within the humanist subjects. The paradox of this neglect is that the purpose of studying in the first place was to obtain status, an accessory just like you new car and you’re girlfriend, a status that is lost when people find out that any lazy fool could do it. I think Cholula is very representative for Mexico as a whole – it is a class-society in miniature where every social group exists parallel with the others. The UDLAP itself is a manifestation of how privileged people continue to be privileged without efforts.

Anna Emanuelsson

ulrika.emanuelsson@udlap.mx

 

Agua Blanca – Oaxacas kust

KATTUNGAR!

”Not pregnant! Not pregnant!” Stormande in i mitt vardagsrum kom Maggie, min kära granne, skrikande denna lyckosamma nyhet. Det var dock inte Maggie som inte var gravid, utan det var hennes lilla lösaktiga katt, Septiembre.

Vi har länge oroat oss för  att Septiembre, som själv bara är ett barn, umgåtts i tvivelaktiga kretsar. Sen en tid tillbaka har hon kommit hem konstiga tider på dygnet, haft högljudda gräl med grannkatterna och varit lite småilsken. Första tecknet på att allt inte stod rätt till var svartvit hankatt som drällde omkring huset.  Ganska blyg typ men med en föraktfull blick, ett riktigt katt-emo. Septiembre verkade ha någon slags beef med honom som ledde till högljudda gräl, skriken var så höga att ibland undrade vi vem av våra grannar som torterade ett barn om kvällarna.

Trots att vi fått bekräftat att doktorn att katten inte var gravid, har hon nu fått kattungar. Och dom är ba så gulliga! Små små små små små små! Dom föddes i Maggies säng för två veckor sen, hon kom hem full från krogen och hittar till sin förvåning en blodig pöl på golvet. Kattungarna är gula och vita som sin mor, och antagligen som en annan hankatt som vi sett. Slampa.

 

Montse y Maggie y Septiembre con sus gatitos